Veronicamelina

29 Mars 2014 

Denna dagen kommer alltid att vara en speciell dag för mig. Beslutet för denna dagen tog jag givetvis tidigare, men att verkligen åka iväg och göra det. Då är det från denna dagen man ska räkna. 

Jag minns allt så klart. Dagen före jag skulle åka hade jag sagt hejdå till mina vänner, sagt hejdå till hästen, och på kvällen åt vi våfflor hemma med hela familjen. Allt kändes som vanligt, även om vi alla viste att det var ingen vanlig kväll. Detta skulle vara en sista kväll tillsammans på väldigt länge. Eller ett halv år sa ja, men redan då viste såklart mamma ( som vet allt...) att jag inte skulle bara vara borta ett halv år. Men även om vi alla tyckte denna sista kvällen var lite jobbig som var det ingen som visade mig det. Ingen, vi skrattade som vi alltid gör. Pratade om allt & inget. Vi pratade inte så mycket om resan. Inte mer än att vi kollade så jag hade fått med mig allt. Och ja, jag hade svårt att sova den natten. Jag ville såklart sova sista natten på soffan nere tillsammans med mamma och pappa. Jag ville ju vara vaken hela natten. Men efter många försök var jag så trött och jag somnade. Men klockan ringde tidigt. Strax efter 4 skulle jag upp för att dubbelkolla ännu en gång att jag hade med mig allt. Hade jag de? Vad viste jag. Vid denna tidpunkt hade jag ingen aning om vad som skulle hända. De enda jag viste var att jag skulle ner till Gran Canaria på en veckas utbildning. Mer viste jag inte. Jag viste inte om jag skulle hem imellan eller om jag skulle åka direkt där ifrån. Detta var såklart lite jobbigt för mig, då jag också vid denna tidpunkt älskade att planera mitt liv. Allt skulle vara planerat. Men nu var det svårt. För ingen viste ju. 

 

Väl när vi satt i bilen till Landvetter började jag inse vad jag hade gett mig in på. Men varken mamma eller pappa visade något. Vi småpratade i bilen och som tur va hade jag redan pratat med några som också skulle på samma äventyr som jag, och vi hade bestämt att vi skulle mötas vid cafét på Landvetter. Egentligen ville jag väl aldrig att bilturen skulle ta slut, samtidigt som jag ändå var taggade på att lämna min trygghetszon. Väl framme hittade jag dem andra ganska snabbt. Tiden var inne och vi skulle checka in våra väskor och det var dags, det svåraste av allt. Säga hejdå till mamma & pappa. Det kom tårar, det kan jag lova. Det var ett riktigt tufft hejdå, men jag kände mig så säker på denna resan och jag tänkte vi ses om ett halvår..

 

Vi gick på planet och efter ca 5 timmar kom vi till Gran Canaria och en veckas utbildning sprang förbi. Sista dagen satt vi alla förväntansfulla om vart vi skulle tillbringa vår sommar. Jag visste då att jag skulle vara Guest realation vilket betydde att jag bara kunde komma till ett av våra Blue Village hotell, och detta är Fritidsresors största hotell. Det kändes bra. Människor räknades upp, länder blev utdelade och jag satt där och väntade.. Vid denna tidpunkten viste jag också att mina föräldrar hade bokat en resa till Kreta. Och jag hoppades såklart att få komma dit också. Bland dem sista ropades mitt namn upp, jag stod där med ganska många andra och tillslut säger dem. ( jag minns det så väl) "Ni ska tillbringa er sommar på....... KRETA"

Jag kan inte fatta att jag fick kreta. Just den ön, just den staden som mina föräldrar redan 2 månader tidigare hade bokat en resa till. Det är ödet, de måste det varit. Jag tror jag blev gladast av dem alla. 

Men helt ovetande men förväntnigsfulla vara mina föräldrar när jag väl kunde ringa och meddela vart jag skulle tillbringa min sommar. INGEN var gladare än oss.. Detta kunde inte börja på bättre sätt!

 

På detta året har jag utvecklats som person, från tidigare att alltid vilja ha allt planerat ( ja jag planerade allt.) Till att inte kunna planera något, man fick alltid ta dagen som den kom. Man fick alltid vara beredd på att ändra sina dagar och därför gick de heller nästan aldrig att planera. 

Från att vara den personen som hatade att vara ensam blev det ganska lätt att övervinna de då jag fick en egen lägenhet att bo i. Även om vi bodde på rad så hade jag även mitt eget. Det var tufft i början, men nu kan jag inte förstå att jag va så rädd för att vara själv.

Även om jag har mina närmaste vänner hemma i Sverige så kan jag inte säga annat än att jag har träffat så sjukt nya bra vänner också. Många av dem vet jag att jag kommer hålla kontakta med även senare. Utan alla er hade mitt år inte blivit den bästa. Utan er hade jag heller inte valt att göra en säsong till. ( som min mamma nu säger att hon har vetat hela tiden, hon viste att jag skulle älskade detta så mycket och hon viste hur mycket jag hatar vinter, så varför skulle jag komma hem till den?) Mamma.. Du är för smart ibland! (:

 

Med detta vill jag bara säga återigen, tack ALLA som gjorde min första säsong på Kreta så underbar, och tack till alla er här på Lanzarote som gjort denna säsongen helt oförglömlig. Nu är det bara 18 dagar kvar innan jag lämnar. Det kommer vara blandade känslor den dagen, men en sak vet jag. Nu väntas de nya äventyr och jag ska börja om mitt nya liv i Sverige.

 

Sen ska jag också skriva ett STORT grattis till Jessica & Anna som fyllde år igår också! Hoppas ni blev firade ordentligt igår, men snart kommer jag hem och då ska jag allt fira er! :D <3