Veronicamelina

Varför valde jag att göra en utlandstermin?

Tänkte dela med mig lite av mina tankar kring dehär med utlandsstuder. 

För mig var det ganska självklart att jag ville resa och göra något och speciellt när man hade den unika chansen via högskolan att ta en termin i ett annat land. För mig var det inte självklart vart jag ville åka, och egentligen, när jag började plugga på högskolan var min högsta önskan Kina. Men tyvärr försvann de alterantivet ganska tidigt med vår utbildning tyvärr. Jag ville resa någonstans där jag kände att jag skulle utvecklas mest som person, öva på engelska och få uppleva nya saker. 

 

Ansökan om utlandsterminen närmade sig och mitt förstahandsval blev Australien. Vid de tillfället viste jag att det bara hade en plats detta året och kände att min chans va minimal, så mitt andrahandsval var portugal, vilket jag ställde in mig mer på att åka till. Under början av sommaren fick vi svar från skolan, och jag öppnade maildet där det stod "Vi kan glädligen meddela dig att du har fått en plats som utbytesstudent i Australien, Rockhampton". Först när jag fick de trodde jag inte att de var sant, och min allra första tanke var NEJ. Jag ville inte åka så långt bort..

 

Efter många tankar fram och tillbaka, kände jag att jag kunde faktiskt inte tacka nej till denna platsen. Så med en liten klump i magen tackade jag ja.

 

Det som jag tycker är jobbigast är tiden från att man bestämmer till man ska åka. Detta var Juli, och jag skulle inte åka först närmare februari (vad jag sa då). Detta gjorde att jag under den tiden flera gånger ångrade mig, ville inte åka, fick ångest över att åka, ville åka... Ja alla dem tankarna och känslorna spelade mig ett spel under hela tiden. Jag försökte att inte tänka på det så mycket utan ta det som de kommer, men när jag behövde extra stöd så fanns verkligen mina vänner och familj där och puschade mig med att "såklart du ska åka". 

 

Nu hade jag turen att min faster och man skulle resa ner till vietnam för att sedan möta upp min kusin, och min kusin skulle vidare till australien senare. Så när allting klaffade så bra, bestämde jag mig för att åka med dem för att få åka till asien vilket alltid varit en dröm, samt till vietnam som också alltid stått på listan. Att sedan få chansen att backpacka från sydney i en van upp till rockhampton var också en upplevelse som jag är så tacksamför kunde hända.

 

Men, nu låter allting som att allt var en dans på rosor och att jag bara såg fram emot min resa... Saningen är den att jag hade välidgt mycket i skolan under hela hösten, vilket gjorde att jag aldrig riktigt tillåt mig att tänka på min resa. Men efter jul, efter min tenta i januari började allt komma så nära. Det börja närma sig. och jag fick klumpar i magen nästan varje kväll, för jag ville inte åka. Det kändes så långt bort, och tidskillnaden skrämde mig väldigt mycket. 

 

2 dagar innan avfärd grät jag så otroligt mycket, jag ville inte åka. Allt kändes tungt och jag sa flera gånger att kan jag avboka allt i sista sekund? Och något som jag är otroligt tacksam för idag är att även fast jag vet hur mycket speceillt mamma och pappa inte ville att jag skulle åka ( eller jo självklart ville dem att jag skulle åka, men dem vill ju samtidigt ha mig hemma) haha! var de dem som stöttade mig mest. När jag grät i mammas famn dagen innan jag skulle åka trodde jag på rikitgit att jag inte skulle sitta här nu, i australien och berätta om min resa. Men hon sa vad har du att förlora, inget? Du kan alltid ge upp. vilket är sant. Om jag aldrig åker kommer jag kanske alltid ångra mig att jag aldrig åkte, men åker jag och chanser, så kan man alltid åka hem. Även om resan är ca 30 timmar bort...

 

Och nu sitter jag här, på min balkong, i Australien. 110 dagar senare. Mer nöjd än någonsin. Har fått uppleva så mycket som jag aldrig ens kunde föreställa mig. Att ha fått uppleva 4 länder på 4 månader, och otroligt många städer. Att kunna bocka av ett 10 tal saker från Bucket list är otorligt. 

 

Nu tänker ni skolan då? Jo, skolan är i mellanåt tuff, men det gäller att planera in när man ska plugga, för att också hinna med att göra massa roliga saker. Jag läser 2 kurser + en extra som de flesta av oss internatioenlla studenter läser, där vi får lära oss surfa, segla och kanot. Så planerar man bra har man också tid att hitta på mycket roligt. Samt att det finns mycket hjälp att få här av skolan, speciellt för oss interantionella studenter som inte har engelska som första språk. Vilket jag är väldigt tacksam för.

 

Så min poäng är att även om det känns tufft att lämna nära och kära hemma så kommer denna resan vara värt de. Du utvecklas så otroligt mycket som person, träffar människor från hela världen och framför allt för mig, övar på min engelska.

 

Så, har du möjlighet, res! Allt finns kvar när du kommer hem, och det är bara 3-5 månader av ditt liv. Detta är den bästa resan jag gjort, och jag är stolt över mig själv att jag gjorde denna resa!!